Den absolut bästa tidpunkten på dygnet är någon timma innan man ska sova. Det vill säga att det idag är ungefär just nu. Resten av dagen är man på något sätt omringad av andra människor och andra sysslor men någon gång under kvällen märker i alla fall jag att allt det där har försvunnit. Allt som pågått under dagen har liksom stannat av och intagit viloläge inför imorgon. Och det är den insikten som gör den här tidpunkten så värdefull.

 

För att ta ner mig själv på jorden en aning och inte sväva ut i någon slags poetisk text till stunden ska jag förklara vad jag menar. För några år sen skulle jag nog påstått att alla stunder där jag slapp människor överhuvudtaget var värdefulla. Jag tyckte allra bäst om att vara helt själv. Och ännu bättre, att vara själv och dessutom inte göra någonting. Ett riktigt lyckopiller var jag... Nu känner jag dock knappt igen mig alls i den beskrivningen. Jag gillar att det hela tiden pågår saker runt omkring mig, att jag ofta är fullbokad hela dagarna och kanske framför allt helgerna, och att jag ofta har planerade saker att se fram emot.

 

Men varje dag någon timma innan jag ska sova får jag tillbaka lite av den där gamla, välbekanta känslan av isolering och ensamhet. Den påminner mig om varför jag faktiskt tyckte om att vara själv så mycket. Eftersom allt annat har stannat av har man för första gången på hela dagen tid att fokusera på sig själv. Ja det låter oerhört flummigt och som taget ur en alldeles för dyr "hälsa för själen"-bok men jag skulle bli förvånad om inte nästan alla känner igen sig.

 

Jag menar allvarligt. Klockan är kvart i 10 och jag har precis, visserligen under lite halvsömninga former, skrivit ihop en text om att klockan är kvart i 10?! Något speciellt måste den här tidpunkten göra med oss. Det här med att fokusera på sig själv kanske är en farlig idé. Ni har ju resultatet av en sådan stund framför er.