Förstår om ni har glömt bort oss by now. Fast det vore synd eftersom vi har rätt mycket att berätta om. Eller förresten är det nog vara mig ni glömt.

För sanningen är att det märks att det är en ovan långtidsresenär jag är ute och flänger med. Det är nämligen videosamtal och sms hit och dit från Idas håll, medan jag själv tvivlar på att min familj ens vet att jag inte är hemma på mitt rum..

Men tillbaka till elden och pinnarna. Rubriken syftar på matexplosionen vi fick till kvällsmat igår. Vi gick till ett japanskt steakhouse som hette fire and sticks. För att citera min bror så var det dööödligt gott. Varje bord hade en inbyggd stekplatta som en kock stod och lagade all mat på mitt framför ögonen på en. Sjukt bra eftersom man då fick se exakt vilka råvaror som användes och även välja vad man ville ha.

Just nu sitter vi på Charlottes flygplats och väntar på planet till New York. Har ju fått höra att vi såg ut som vi kom från new york så skulle det verkligen vara så fel att påstå att vi ska resa hem?

Fram tills för ca 10 minuter sen hade vi ingenstans att bo de sista tre nätterna i new york. Så vi såg till att boka det nu. Anledningen till att vi inte bokat innan lät väl ungefär "vi vet ju inte om hotellet är bra så dumt att boka alla nätter på samma ställe". Nu när vi då skulle boka kollade vi därför på massa andra hotell i närheten och bestämde oss till sist för att välja det som verkade bäst (konstigt va?...).

Det var bara det att det var samma hotell som vi redan bokat några nätter på. Dem kommer väl tro att vi är läckert dumma i huvudet som bokar exakt samma. Eller exakt samma är det faktiskt inte. Vi lyxade till det och bokade ett rum med dubbelsäng och eget badrum.

Så att testa något nytt kanske inte stod högst på önskelistan trots allt. Speciellt inte för Ida. Vi fick nämligen äran (haha) att välja vilka frukostkomponenter som skulle inhandlas och Idas standardsvar va "det vi köpte förra gången?".

Ja, varför testa något nytt när det gamla funkar alldeles utmärkt :)

Förstår att ni uppskattar alla charmiga bilder så här kommer några till. Och om ni undrar varför vi ser ut som vi gör, vi försöker illustrera att vi inte fattade reglerna i baseball...

Howdy!

Ytterligare en roadtrip har avklarats idag. Till apalacherna (tacka vet jag stavningskontroll). Vänder mig åter till er obildade och kan berätta att det är en bergskedja. Rätt fint tror jag det var. Jag sov rätt mycket i bilen... Skämt åsido, det var väldigt vackert!

På hemvägen stannade vi på costco. En affär där allt säljs i storpack. Till och med för att vara USA. Återigen var Ida imponerad. Vet inte om hon är lätt att imponera på eller om vi faktiskt upplever jäkligt coola saker gång på gång. Hur som helst, vem blir inte imponerad av 1,6 kg m&m's?

En sista sak. Till kvällsmat åt vi de största köttbitarna jag sett. Varför? För att vi kan.

Jag måste säga att jag är imponerad över vår förmåga att hinna med så mycket och samtidigt inte få tiden att kännas som den springer iväg. I fredags hängde vi vid poolen hela förmiddagen för att sen gå på mitt livs första baseballmatch. Det var väldigt amerikanskt. Ni känner säkert till att Amerikanerna älskar sin skräpmat på såna här tillställningar. Jag förstår varför eftersom matchen var tre timmar lång och inte direkt intensiv. Men jag och Ida höll oss ifrån hot dogs och popcorn och fokuserade på pausunderhållningen (typ bygg en mänsklig burgare eller spring ett varv runt planen utklädd till korv). Allt i reklamsyfte såklart...

Igår gjorde vi en roadtrip till havet. Wilmington närmare bestämt. Drömmen för alla one tree Hill-fans eftersom serien spelades in där. Så vi åkte helt enkelt runt till en hel rad med inspelningsplatser. Behöver knappt påpeka att julafton kom tidigt för Ida.

Just det ja, igår var vi på walmart, målet var att få se någon i en permobil (dem finns att låna där för dem som inte orkar gå...). Det där stället är inte mänskligt.

Jag trivs så himla bra här. Vi mår som kungar och blir nog fasen behandlade som kungligheter med för den delen. Igår spenderade jag, Ida och Titti största delen av dagen på en outlet. Eftersom jag har en bror som anser att man inte kan bära något annat än skjortor från Polo vet jag någon som blir glad när jag kommer hem. Men vadå, dem kostar mellan 200-350 kronor här. Sjukt.

Igår kväll tog vi en biltur och kollade runt i alla fina bostadsområden som finns här. Om du får en etta i Göteborg för 1,5 miljoner får du här den vackraste herrgården du kan tänka dig med sjöutsikt, stor trädgård och sisådär 740 rum. Och just det, du behöver inte sköta trädgården själv, det gör folk åt dig och det ingår i hyran...

Är så glad att jag har möjlighet att uppleva sånt här. Jag menar hur troligt är det att jag skulle få se amerikanska södern? Men här är jag, mitt i redneck-land. Ska ut och hitta mig en Billy-Bob och bosätta mig här tror jag.

Tror min mor hade älskat den tanken.

Godmorgon eller god middag. Det här med tidsskillnader känns lite uttjatat. Vaken är jag hur som helst. Och hungrig. Jag brottas med dilemmat om jag ska äta frukost eller följa med Ida ut och springa före (i säkert 27 graders värme).

Det var något jag inte visste innan jag kom hit men det blir sjukt varmt här. Och eftersom luftfuktigheten ligger på sisådär 9000 så känns det alltid ännu varmare. Och klibbigare. Man har en konstant hinna av slajm på kroppen när man är ute. För att ni ska förstå kan jag säga att det är lika skönt att komma in i ett hus med ac här som det är att komma in i värmen i Sverige när man varit ute i 20 minus. Min sverigebleka kropp ser lite ut som en polkagris just nu. Orkade uppenbarligen inte ta solskyddsfaktor överallt (t.ex bara på ens foten??)

Hoppas nu trivs i regnet hemma.
Pöss

Hej alla vänner. Nu sover inte än va? Det gör inte jag heller. Mest på grund av att klockan är 5 här i High Point, North Carolina. För det är nämligen här jag och min partner (mer än vänner vid det här laget) befinner oss. Här har vi än så länge hunnit njuta en del av det helt vanliga amerikanska vardagslivet. Gått vilse i mataffärer, skrattat åt hur löjligt stort allt är här, gått kvällspromenader och stött på sköldpaddor och fireflies, grillat på största grillen, bränt axlarna vid poolen och sånt. Ni vet, det vanliga...

Lite ovanligt var väl kanske att vi också hunnit med att se det viktigaste i huvudstaden (Washington D.C för de obildade). Obama syntes dock inte till. Så vi får väl komma tillbaka en annan dag när grabben inte är lika upptagen. Kvällens planer går ut på att äta tacos och mnm's.

Och ja, Ida ska också äta godis. Punkt.

Det var någon gång direkt efter studenten. Jag och Ida satt på fiket i Tranemo (believe it or not, det finns ert sådant) och hade väl drabbats av post studenten stress disorder eller något liknande. För vi ägnade oss nämligen åt ett av mina favoritintressen, att drömma. Vi drömde om att resa bort ett tag och drömmarna riktades ganska snabbt mot USA. Jag hade ju precis kommit hem från mina underbara månader i sunny California och ville inget hellre än att vara tillbaka. Speciellt eftersom jag vill minnas att det regnade den där fika-dagen. Vet ni vad, jag tror jag tänker go ahead och konstatera att det regnade den dagen. Lär ju ha oddsen på min sida om man säger så...

Vi lovade i villet fal oss själva att vi skulle åka iväg till USA ihop. Sen dess ändrades målet från västkusten till östkusten och så fort vi vaknar till liv efter midsommarhelgen drar vi iväg. Vi ska börja i Washington, upptäcka north Carolinas guldkorn för att sen ta oss upp till New York.

Åh vad jag har behövt ha något att längta till. Och nu har jag det, 55 dagar kvar!

Och eftersom jag sitter på bussen till jobbet tar jag till ett litet fusk i bloggvärlden. Säg hej till en Google-bild.