Igår kände jag större söndagsångest än vad jag gjort annars sen jag slutade skolan. Att jag hade längtat efter helgen så otroligt mycket och den sen bara försvann kändes lite som ett hån. En inte tillräckligt lång andningspaus. Och ja, jag vet att man nästan alltid känner att helgen är för kort men varför?

Det handlar förmodligen om att man uppskattar kontrasten mellan att jobba och att vara ledig. Min nuvarande livsstil går i alla fall ut på att i fem dagar längta efter helg och sen spendera en av de lediga dagarna med att ha ångest över att helgen bara är två dagar.

Jag vet att jag på den ena eller andra sättet verkar komma in på det här med alldeles för storslagna drömmar. Men det behöver inte alls handla om pengar eller att resa runt i hela världen. Det handlar snarare om att jag vill att mitt liv inte ska gå ut på att längta efter det som kommer sen. Att ha ett jobb som man älskar så att man slipper räkna ner minuterna tills arbetsdagen är över. Eller att bo på ett ställe med en mer avslappnad atmosfär. No offence Sverige, men ta ut pinnen ur rumpan nu va? Jag behöver inte jobba som toppadvokat på en fancy firma i New York. För det är i princip omöjligt. Men man kanske skulle öppna ett litet kafé på något varmare ställe och ägna eftermiddagarna åt att lära sig surfa?

Eller bara lära sig leva i nuet och vad glad för det man har.. Ha ha vem försöker jag lura.