Bästa Amelia kom alltså tillbaka från Stockholm med det här till mig. Hur snäll är hon då? De här godisarna åt jag jämt när jag var liten och är fortfarande något av det godaste jag vet. Men de finns ju inte att få tag i någonstans i närheten. Om de gör det och ni vet vart så säg till!!! :)

 

Vad jag fick får ni se senare.

Tillbaka i Borås igen efter ett litet depåstopp hemma hos mamma och pappa. Åkte hem för att hinna träffa min bror lite med. Han kom precis hem efter några veckor i England men är redan på väg på nästa resa. Ytterligare två utlandsresor ska han hinna med den kommande månaden så lär inte hinna träffa honom alls på ett tag. På tal om något helt annat så är det så mycket kläder och prylar jag vill köpa just nu. Jag som annars är den som håller hårt i pengar och inte direkt shoppar mycket. Gillar ju inte hösten och vintern, och framför allt inte höst- och vinterkläder. Allt ser likadant ut, stort och stickat, och döljs sedan ändå under tunga jackor. Men vårkläder däremot...

 

Nu väntar några avsnitt av the O.C. Eller kanske House of Cards. Har bara två avsnitt kvar av säsong två men får ändå inte tummer ur till att faktiskt titta på dem. Jag borde också laga mat så att jag har någon form av matlåda till jobbet imorgon meeeen hittade glass i frysen (kvällsmat: check) och en burk tonfisk i kylen (lunch: check).

 

Eftersom ingen av oss lockades av kiss i poolerna eller bamseklubbar valde vi ett hotell med 16-årsgräns. Så vi byter barnskrik mot ljudet av vågor och glassklabb mot vin på balkongen. Om jag längtar? Japp.

Hotellet ser inte helt fel ut det heller :)

Men fint är det.

Shit va jag längtar efter varmare väder så vi kan trycka in vinterjackorna långt in i garderoben och i stället flasha brunbrända ryggar. 

Hos mig. Har ju bara bott här i två veckor men någon form av hemtrevlighet börjar växa fram. Det mesta är garage/loppisfynd egentligen. Undrar ni vart resten av skräpet kommer ifrån så kommentera bara så får vi se om jag minns eller har förträngt det.

 

Det är näst intill omänskligt svårt att ta sig upp på morgonen just nu. Längtar lite för mycket efter ljus och solsken. Så jag valde att i ett tappert försök att få morgonen lite piggare trycka i mig en förhoppningsvis healthyinstagram-approved frukost. Kvarg med mosade hallon, müsli och cashewnötter. Satan vad det är gott. För att toppa det hela tänkte jag att en energiboost (kul att det autocorrectas till energibovar, inte ens min telefon är optimistisk idag) i form av såna där C-vitaminbrus var en bra ide. Det hade det säkert varit med om jag inte borstat tänderna emellan. Helvete va det bubblade och pyste i hela huvudet. Kände till och med av den lilla tabletten i öronen! Pigg blev jag dock inte.

Jag har till och med min blåaste tröja på mig idag så om jag inte piggnar till själv av den kanske jag åtminstone kan få någon annan att vakna till av att jag ser lite ut som en vägskylt.

Min andra dröm var att aldrig behöva flytta hemifrån. Att få bo i mitt rum hela livet var det största jag kunde tänka mig. Hade till och med gjort upp argument i huvudet för hur jag skulle övertala mamma och pappa att få köpa huset om de skulle vilja bo kvar när jag blev vuxen. 

Visst kan jag skratta lite åt att mitt största mål som 10-åring, att aldrig flytta ifrån mitt rum, idag har ändrats till det motsatta. Jag vill så gärna ha ett eget ställe som verkligen är mitt. För det var ju så det lilla rummet kändes för 10 år sedan. Det var mitt rum. Där jag var kung. Eller drottning. Eller lastbilschaufför eller vad jag nu än ville. Men om vi kanske ska hejda skratten som bubblar upp vid tillbakablickar finns det ju lite allvar i det med. För man ändrar ju drömmar, mål osv cirka varannan kvart. Jag har ju för fan svårt att välja mat på Viskan. Hur ska jag kunna besluta om lägenhet, studier, jobb??

Jag drömde som 10-åring om att få va ensam ute på vägarna och äta korv varje dag. För att sen komma hem till mitt rum där jag alltid bott. Samma varje dag. Tryggt och bra.

Jag är inte skapt för förändring!!

Det går att starta inlägg med fraser som "I'm back bitches" à la Gossip Girl och sen går det att gå pang på rödbetan och helt enkelt strunta i såna.

 

Ungefär här inser jag nackdelarna med att skriva på en iPad. Har ljudet på vilket resulterar i att det knastrar högre än Jan Guillous skrivmaskin (nej, det är inte så att jag länge har besuttit kunskapen att han skriver sina böcker på skrivmaskin, fick veta det igår när jag ägnade mig åt att slakta hjärnceller framför tvn.. ). Ipadskrivande innebär också en samling oerhört onödiga autocorrects. Guillou blev kanske passande nog giljotiner. 

 

Har mått underligt hela dagen. Egentligen sen i onsdags. Har ingen direkt matlust vilket är väldigt ovanligt. Men skulle man få för sig att googla fram lite potentiella svar skulle man väl få veta att man har tre typer av cancer, blivit gravid och fått både epilepsi och diverse depressioner.. Så i stället tänker jag köra på en huskur (med autocorrect blev det köra på en hustru vilket jag är ganska säker på är olagligt) som innebär att ta av sig byxorna och dricka glögg.

 

Önska mig lycka till!

 

Den absolut bästa tidpunkten på dygnet är någon timma innan man ska sova. Det vill säga att det idag är ungefär just nu. Resten av dagen är man på något sätt omringad av andra människor och andra sysslor men någon gång under kvällen märker i alla fall jag att allt det där har försvunnit. Allt som pågått under dagen har liksom stannat av och intagit viloläge inför imorgon. Och det är den insikten som gör den här tidpunkten så värdefull.

 

För att ta ner mig själv på jorden en aning och inte sväva ut i någon slags poetisk text till stunden ska jag förklara vad jag menar. För några år sen skulle jag nog påstått att alla stunder där jag slapp människor överhuvudtaget var värdefulla. Jag tyckte allra bäst om att vara helt själv. Och ännu bättre, att vara själv och dessutom inte göra någonting. Ett riktigt lyckopiller var jag... Nu känner jag dock knappt igen mig alls i den beskrivningen. Jag gillar att det hela tiden pågår saker runt omkring mig, att jag ofta är fullbokad hela dagarna och kanske framför allt helgerna, och att jag ofta har planerade saker att se fram emot.

 

Men varje dag någon timma innan jag ska sova får jag tillbaka lite av den där gamla, välbekanta känslan av isolering och ensamhet. Den påminner mig om varför jag faktiskt tyckte om att vara själv så mycket. Eftersom allt annat har stannat av har man för första gången på hela dagen tid att fokusera på sig själv. Ja det låter oerhört flummigt och som taget ur en alldeles för dyr "hälsa för själen"-bok men jag skulle bli förvånad om inte nästan alla känner igen sig.

 

Jag menar allvarligt. Klockan är kvart i 10 och jag har precis, visserligen under lite halvsömninga former, skrivit ihop en text om att klockan är kvart i 10?! Något speciellt måste den här tidpunkten göra med oss. Det här med att fokusera på sig själv kanske är en farlig idé. Ni har ju resultatet av en sådan stund framför er.